Nordic Bagging meeting

Några rader från Mattias Larsson om fisket i Söderhamn.

Det måste sägas på en gång. Söderhamnsån är ett fantastiskt vatten som det vore kul att prova vid fler tillfällen och tidpunkter på året. Inte heller behöver man hålla sig inne i ån, utan det finns sträckor långt ut mot skärgården som jag är rätt säker håller lunsar en masse. Kanske en idé vore att flytta på Superkardull från Piren och lägga den i hamnbassängen mittemot Lötåns utlopp. Om folk kommer är jag utan tvekan villig att arrangera en sådan tävling.

Man kan (och får om man orkar) diskutera om jag är rätt person att skriva om fisket i Söderhamnsån eller hur jag gjorde på tävlingen,  eftersom det var Anssi som hade högst totalvikt och därmed knep totalsegern första dagen. Å andra sidan var det bara Håkan Svedlund och jag som mäktade med att vinna båda dagarna. Och av hos två var det jag som hade den högst totalvikten…Mot den bakgrunden anser jag mig behörig att tala som vinnare av Nordic Bagging meeting 2011. Det hindrar ju inte att andra ger sin version!

Dag 1

Dag 1 började med ett konstaterande av att chanserna att vinna hade ökat väsentligt beroende på omständigheter utanför min kontroll. Tydligen hade Thomas Söderlund bestämt sig för att stanna hemma och ge andra metare chansen detta år. Å andra sidan gjorde den notoriske mörtknyckaren Håkan Svedlund sin å-debut.

Förr i tiden när Mjölnarn[1] och jag var kontanta brukade jag köra med VM-Belgien eller Champion i Söderhamnsån. Nu när det inte går längre är det tur att det finns andra mörtmäsk som är minst lika bra. (Jag bjuder på den reklamen Lasse.) Jag gjorde en blandning bestående av 3 kg MVDE World Champion, 1 kg Supercup och en påse grillad hampa (egentligen föredrar jag vanlig mald hampa, men det bjöds helt enkelt inte). I betesväg hade jag laddat upp med 1 kg mask, en halvliter casters och fem liter maggot.

Så till lottningen. Även om Söderhamnsån är förhållandevis jämn och jag tycker att det går att få en hel del fisk från de flesta peggar finns det ju faktiskt platser som man vill undvika. Bland annat har jag dålig erfarenhet av att sitta precis vid en bro. Eftersom det är så grunt stör det fisken när folk ställer sig och hänger över broräcket för att titta. Det stör också med åskådare som ställer sig bakom. Fiskens skygghet gör även att man vill undvika att sitta bredvid någon local hero med släkt och vänner från hela Hälsingland som i tur och ordning besöker sin hjälte (även om det är rasande trevligt i övrigt förstås, missförstå mig rätt). Nåväl, jag drog peg 33. som kändes som en ganska neutral plats.

Jag satte upp två sjuor. En med fyragramsflöte och en med tregramsflöte (fråga mig inte vad flötena heter, jag är väl inte materialförvaltare heller).  Fyragramstacklet var försett med 0,18-lina rakt igenom (0,18 på spolen, säkert nästan 0,20 i verkligheten) och en Trabuccokrok strl 8. På tregramstacklet, hade jag 0,14 och storlek 10 på kroken (Colmic nuclear 510).  Tacklena var riggade med olivetti ca 35 cm från kroken och två grupperade napphagel av storlek 6 ca 15 cm från kroken. Jag satte också upp en femma med tregramskork och en tia med fyragramskork, båda tacklade på motsvarande sätt som sjuorna. Till sist satte jag upp fyra tp-toppar. Två en-grammare, en tvågrammare och en tregrammare. Jag hade hört att det varit ganska dåligt fiske veckorna innan tävlingen och gjorde därför en av tp-topparna till gnetlina med 0,10-lina och 18-krok. Övriga tp-toppar tacklades på samma vis: 0,14-lina och 10 krok (Colmic nuclear är en förhållandevis ”liten” tia). Inga konstigheter, tacklena var uppbyggda på i allt väsentligt samma sätt som långspötacklena. Möjligen hade jag litet längre lina mellan spötopp och flöte än vad man normalt skulle ha på en tp-rigg. Det har många gånger varit bra att kunna svinga tacklet en bit utanför toppen, eftersom det känts som fisken har skyggat för spöet. För er som aldrig varit Söderhamn är det inte djupare än ca 1,5 meter. Det gick rykten om att det skulle vara högre vatten i ån än förra året. Någon talade om 40 cm. Det visade sig vara lögn och förbannad dikt. Jag hade ett tackel kvar sedan förra året och det stämde på centimetern när! Längden på tp valde jag till 10 meter. Då når man ca 1 meter kortaren än sjumeterstacklet. Jag hade dock en förlängare redo om det skulle behövas.

Jag brukar utgå från 5 cm överdjup på samtliga riggar om bottenförhållandena tillåter det. Det ger det en långsammare drift både på långspöna och på tp. Jag har aldrig haft någon god erfarenhet av att hålla emot i någon större utsträckning på tp-platserna.

Tretton minuter före kl. 11.00 tutade en bil i Söderhamn. Hela min sektion fick nervsammanbrott och började genast mäska. Så även jag. När Folke rättidigt tutade i hornet var mäskningen redan avklarad för de flesta av oss. Snopet! Jag lade i fem tennisbollar späckade med mask och casters på tp-platsen. Jag lade i ett par nävar på femmetersplatsen också. Därefter toppade jag upp med ett par bellor med majs, casters och maggots på de två platserna.

Normalt brukar det vara segt fiske den första timmen. Jag började därför med tp och mitt tvågramstackel. Jag fick en smärre chock när det började nappa som bara den från första sekunden. Efter tre mörtar på tvågrammaren bytte jag till baggarsjuan. Det nappade på den också och jag fick kanske tio mörtar de första tio minuterna. Jag prövade också om fisken var hemma på femman. Det var de i fem minuter, sedan dog fisket och jag gick över till sjuan igen utan att få något vidare där heller. Något som gjorde att sjumeterstacklet blev svårfiskat var en ganska kraftig nedströms vind. Den gjorde att flötet drev snabbt nedströms och tog med sig betet. Det kändes inte som om betespresentationen blev något vidare. Och det blev den nog inte heller för när jag bytte tillbaka till tp började det nappa igen. Om man går händelserna litet i förväg var det ”the story of the day”. Om man fick snabba napp på tp en längre stund var det lika säkert som amen i kyrkan att man fick två snabba om man bytte till sjuan och att det sedan dog ut. Så snart man bytte tillbaka till tp återkom nappen med förnyat hög frekvens. Allt eftersom tävlingen gick insåg jag att det bara var att gilla läget och slita på. Tp var överlägset helt enkelt.

Det nappade då och då hela tävlingen, mest mört men också en och annan mindre skimmer när det blev glesare mellan mörtnappen. Som vanligt får man dödperioder tid efter annan hur man än gör känns det som. Det är svårt att spekulera i vad det beror på men så är det.

Nästan viktigare än att få fisk oftare än andra är få rätt storlek. Förra året fick man större fisk om man hade tyngre flöte. I år verkade det vara tvärtom. Ett år gav majs betydligt större fisk. Så var det inte i år, snarare motsatsen. Däremot fick man väldigt pigga och snabba napp på majs. Till sist fastande jag för att fem eller sex röda maggotar (och ibland någon vit) var det bästa betet. En annan faktor som jag tycker ger större fisk är att loosefeeda ganska mycket. Det behöver inte vara fulla bellor, men ofta. Under tävlingen hade jag som målsättning att loosefeeda vartannat utlägg. Var femte minut lade jag i en liten mäskboll så späckad med maggot att den knappt höll ihop.

Allteftersom tävlingen förflöt insåg jag att ingen till vänster om mig fram till bron ens var i närheten av att få lika stora fiskar som jag eller ens lika ofta. Jag fick många mörtar som vägde tre hekto eller mer. Det kändes tryggt. Hur fisket var för de fem som satt på andra sidan bron var jag inte säker på. Jag satt på sista platsen på sektionen, så de till höger var jag inte så intresserad av även om jag såg att det baggades en hel del åt det hållet.

Efter fem timmar trodde jag nog att jag hade ca 30 kg. Jag blev därför litet nervös när Jonas på peg 1 vägde in litet över 30 kg. Lyckligtvis var ingen annan till vänster om bron ens nära den vikten. Jag var då rätt säker på att jag skulle komma tvåa som sämst. Lyckligtvis hade jag mer än jag trodde, hela 48 kg. Jag vann alltså sektionen ganska ”bekvämt” till sist. Återstod nu bara att se om det räckte till totalseger. Hoppet var gott eftersom jag hört att fisket varit sådär på A och att Håkan vunnit på dryga 30 kg på C. Men det visade sig som sagt att Anssi hade 55 kg på D-sektionen. Jag kunde konstatera att jag för tredje gången haft näst högst vikt av alla och missat den jättestora pokalen. Nu fick jag som vanligt lasta in den i bilen i alla fall, eftersom Anssi inte hade plats.  Men nästa år ska den till mig…

Dag 2

Stämningen var på topp inför dag 2. Nu skulle det baggas. Luften var fylld av adrenalin och svett. Och en hel del annat också vad jag förstår. Kvällen hade av allt att döma varit livlig för flera. Jag skickade en tacksamhetens tanke till min skötsamma gårdagskväll med Anssi ute i vildmarken.

Alla hade nu förhoppningen att dra längst ned mot havet för att straffa den hittills högsta dagsvikten som tävlingen producerat på 62 kg (fångad av mig för övrigt. Nu fick jag det sagt också). Nu blev det ingen plats ute i akvariet för mig. Plats 7 blev det i stället, dvs. det område som hade producerat sämst med fisk dag 1. Men jag lät mig inte nedslås av det, tidigare år hade dag 2 inneburit att det blev bättre längre in i ån.

Jag gjorde i ordning samma spön och tackel som dagen innan. Minus tiometarn som var för lång för att passa den litet smalare A-sektionen.

Min tanke var att attacken skulle ske på samma sätt som dag 1. Mycket lossefeeding men också en del mäsk då och då. När tävlingen väl började var det med en mer klassisk öppning. Dvs. total stiltje. Jag fortsatte att få mycket litet första timmen medan Jonas på kanten närmast bron närmast öste upp fisk vad jag kunde se. Dystert läge alltså, men jag bestämde mig för att kämpa på med kontinuerlig loosefeeding. Med tiden började det nappa litet på tp. Sjumetarn hade inte producerat något alls. Dagens stora överraskning var när jag fick ett perfekt napp och krokade på något tungt. Det visade sig vara ett braxenhuvud, sedan länge avskilt från kroppen. Men kroken satt inne i munnen. Det kändes nästan litet spöklikt.

Liksom dagen innan var det en knippe röda maggots som var det bästa betet. Jag fick även en del på mask. Efter ett tag började komma i kontakt med den litet större mörten och det kändes som jag hade en chans att komma i kapp Jonas på kanten, som iofs fortsatte att kötta på men som inte fick lika stora fiskar vad jag kunde bedöma. Tp var överlägset. Bytte på prov till sjumetarn några gånger när det nappade som bäst. Men det resulterade alltid i sämre nappfrekvens. Det var bara att köra på med tp alltså. Det nappade klart sämre de fyra första timmarna jämfört med gårdagen. Men sista timmen bjöd på ett fantastiskt fiske, framförallt i storlekshänseende. Sista kvarten lyckades jag dessutom få ett ordentligt drag på sjumetarn. Kändes som jag drog ett kilo i minuten då.

Vid invägningen kändes det som jag bara hade en verklig konkurrent, Jonas vid bron. När han sade att han trodde att han hade mer än dag 1 blev jag orolig för han hade haft över 4o kg första dagen. Nu visade sig att mina 41 kg räckte, för Jonas hade ”bara” 37. Ännu en vinst och jag var glad som ett barn.

Det visade sig dessutom att jag hade den näst högsta vikten totalt igen. Bara Karl-Olov Wikström hade mer med sina 43 kg från B-sektionen. Det visade sig att det ultimativa köttandet hade lyst med sin frånvaro på D. Visserligen var det ett par vikter över 40 kg, men fisket levde inte upp till de efter första dagen mycket högt ställda förväntningarna.

På det stora hela var det en fantastisk helg med fantastiskt fiske. Jag ser fram emot nästa tävling i Söderhamn.


[1] För dem som inte vet en ibland smått kolerisk herre med rötter i Uppsala